Tänkte nu skriva lite om hur de känns att det är några andra som ska bo i mitt barndomshem nu när mina föräldrar håller på och flyttar.
Nu när mammas och pappas flytt är här så har jag fått tid till att tänka efter vad det betyder för mig. Jag har haft en trygghet, en kärleksfull uppväxt och barndom i den lägenheten så visst känns det konstigt och lite vemodigt.
Dem flyttar bara till trappan bredvid men det blir ändå en mindre lägenhet och en helt ny känsla. Man har vissa minnen ifrån lägenheten såklart och det känns konstigt att någon annan ska bo där fast jag inte bott där sedan jag var 19 år.
Som till exempel uteplatsen. Den är så fin och tänk vilka minnen och ljuvliga sommarkvällar vi haft där. Och Morris när han levde. Han älskade verkligen att vara ute på den uteplatsen, älskade katt.
Mammas och pappas sovrum som var mitt rum också när jag var liten för att det inte fanns utrymme för att jag skulle kunna ha ett eget rum. Fick till slut ett eget rum och där har man ju sina minnen också såklart.
Jag har haft det bra i den lägenheten, men nu är det bara minnen som står kvar. Och det är med stor sannolikhet som jag kommer gå fel när jag ska till mamma och pappa men de får ta lite till helt enkelt.
Tog lite kort på rummen för ville ha det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar